Dödsångest

"Har man dödsångest är det ingen tröst att få veta att den en dag kommer upphöra."
Jan Stenmark

Det kan tyckas vara en självklar sak att ogilla, de flesta skulle förmodligen hålla med mig om det. Anledningen till att jag ändå väljer att skriva en rad eller två om det är att jag förmodligen inte varit drabbad av det innan igår och därför först nu kan ge en adekvat beskrivning av känslan. Inte ens då jag fastnade ute till havs i Indien och knappt kunde ta mig in till stranden kan jämföras med gårdagen, hur läskigt det än var.

Det föll sig så att jag under cirka 10 minuter igår verkligen trodde att jag skulle dö. Jag såg slutet av mitt liv och började tänka tankar i stil med "ja, det är alltså nu man ska behöva ta vara på var dag som om den vore den sista" och "det är nu jag kommer märka vilka som verkligen är mina sanna vänner". Inte den minsta lust att göra något av det hade jag. Jag tyckte gott att mina fejkvänner kunde få hållas ett bra tag till och mina dagar ville jag fortsätta leva på samma sätt som förut.

Den fysiska känslan var konstigt nog nästan större än den psykiska, mycket beroende på att min hjärna förmodligen inte fungerade riktigt klart utan mest försökte hitta utvägar och bortförklaringar. Min puls var högre än vad den skulle varit efter ett 800-meterslopp med gasmask och termobyxor och mina händer darrade. Jag kunde knappt andas, än mindre prata. Det kändes ungefär som att livet rann ur mig likt sanden ur ett timglas med alltför stort hål och för lite sand.

Det sjukaste är att min gråbruna geléklump i skallen till och med ville förvrida det hela till någonting positivt, något slags "det är inte så farligt, tänk vilken kärlek och omsorg du kommer att få"-mentalitet. Som i ett försök att rättfärdiga det hela och förbereda mig inför det man inte kan förbereda sig på. En slags självbevarelsedrift.

Men något vill jag framhålla som det goda i kråksången: jag kände vikten av att leva och vilken inre kraft vi har som kämpar emot döden med näbbar och klor. Efter dessa 10 minuter kände jag mig mer levande än på väldigt länge! Dessutom så sken solen.