Komplimangfiskare

Har vi inte alla hört den:

”Jag är så fet. Titta som magen putar ut...”

Svaret ska givetvis bli något i stil med:

"Nej, du ser perfekt ut, jag skulle inte vilja att du gick ner ens ett uns. Dessutom gillar jag en mysig och mjuk mage..."

En av grundpelarna i relationer av alla slag borde vara att inte ställa en fråga du inte vill ha ett ärligt svar på. Särskilt om jag är en del av denna relation. Jag har nämligen en tendens att inte svara enligt ovanstående formel utan istället säga mer vad jag tycker och tänker. Det resulterar ofta i ilska och nedstämdhet vilket leder till att jag framstår som ond när den enda skillnaden mellan mig och de flesta andra är att de inte säger vad de tänker. Fegt.

Nu har det emellertid gått så långt att jag, i ren avsky för detta komplimangfiskade, börjat svara på detta sätt även när jag inte har något som helst att klaga på. Det är helt enkelt roligare att skapa lite konflikter få lite oväntade reaktioner. Efter ett tag blir de dock inte längre så oväntade. Alternativt så slutar folk helt enkelt upp med att ställa dumma frågor om utseende/stil/what ever. Då har jag lyckats med min plan.

Kanske har jag gått ett steg för långt då jag börjat föregå dessa komplimangsfiskerier och helt enkelt börjat klaga på folk utan att de ställt några ledande frågor. Man kan se det som ett slags förebyggande syfte som dock oftast inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag klagar bara (inbillar jag mig) på saker som jag jag inte har något emot. Det vill säga har någon en tröja på sig om jag anser vara av helt OK standard så kan jag gott få för mig att nedvärdera den emedan en ful tröja undviker mina kommentarer helt enkelt för att jag inte pallar att ursäkta mig efteråt då jag skulle ljuga personen rakt upp i ansiktet. (Alternativet att stå på mig har jag testat men det är inte att rekommendera) För ursäkta mig, det får jag. Det kvittar hur många gånger jag än förklarar för de små liven att jag funkar så, jag menar inget illa, det var på skoj och så vidare - förnärmade blir de ändå. Jag antar att min villfarelse om att det skulle gå att skämta om allt grundar sig på att jag är relativt obrydd de gånger någon säger något liknande om mig (givet att det är att uppfattas som ett skämt vilket jag tycker att normalt begåvade personer borde klara av att bedöma).

Slutsaten är att komplimanger ska ges på eget bevåg och inte tvingas ur någon genom att spela på deras samvete som hellre ljuger än sårar.