Saker jag ogillar

måndag, maj 15, 2006

Matsug

Suget, det där suget efter något att äta som kommer likt ett skenande godståg. Det har en tendens att smyga sig på en som en iskall mördare som tagen ur en Hollywoodthriller. Första gången man lite lätt förstött går till kylskåpet "mest för att kika lite" är kraven relativt höga.
- "Hmm, låt se, ingen chokladpudding, ingen ostkaka, inget godis. Ähh, jag klarar mig utan något."

Ca. 10 minuter senare är det dags för nästa tur till köket. Den här gången är det, fast man inte riktigt vill erkänna det för sig själv så att de höga kraven har sänkts en aning.

- "Ok, nu kör vi, ingen gröt, ingen banan, inte ens lite russin. Ska det vara så dåligt så passar jag minsann."

Är jag hemma i Halmstad så är det vid det här laget mor min brukar komma med den elaka kommentaren "tror du att det har kommit dit något nytt de senaste 10 minuterna?". Jag ger henne onda ögat, mumlar lite om att det kanske är dags att handla och går in på mitt rum. Där stannar jag dock inte vidare länge. Ytterligare 10 minuter senare är det nämligen dags igen. Den här gången är det inte längre nått snack, suget har tagit överhanden helt och hållet, blir det ingen mat så krockar godståget.

"Vafan, något måste ju finnas! Ingen sill, inga morötter, inget knäckebröd, fan, inte ens en utgången yoghurt eller en matlåda med kåldolmar från förra veckan! Men, vad är det jag ser, är det inte....en burk med kalla potatisar, den ska vi ha!"

Efter att ha tryckt i sig en burk kalla och vedervärdiga potatisar skäms jag. Jag har återigen misslyckats med att stå emot suget. Jag åt inte potatisarna för att de behövdes ur näringssynpunkt utan enbart för att stilla suget. Ett sug som säkerligen uppstår på grund av för lite annan stimulans och för mycket dötid. Nästa gång ska jag minsann visa mig själv att jag är stark, tänker jag medveten om att det är en lögn. Kanske är det så att jag egentligen inte kan skylla det här på matsuget utan borde vända mig mot mig själv och hävda att jag ogillar min obefintliga självdisciplin men den fighten är jag helt enkelt inte beredd att ta ännu.

tisdag, maj 09, 2006

Att folk inte ringer mig + solen

Just nu ogillar jag två saker.

1) Ingen ringer mig. Det leder till att jag inte har någon som helst ursäkt för att inte ge mig ut i solen och plugga igen.

2) Just denna sol. Det är för varmt att plugga ute i solen men inomhus finns datorn vilket leder till inproduktivitet. Dessutom är känslan av att jag måste bli än mer brun så stark att jag mår dåligt av att vara inne. Därför ogillar jag solen.

Dödsångest

"Har man dödsångest är det ingen tröst att få veta att den en dag kommer upphöra."
Jan Stenmark


Det kan tyckas vara en självklar sak att ogilla, de flesta skulle förmodligen hålla med mig om det. Anledningen till att jag ändå väljer att skriva en rad eller två om det är att jag förmodligen inte varit drabbad av det innan igår och därför först nu kan ge en adekvat beskrivning av känslan. Inte ens då jag fastnade ute till havs i Indien och knappt kunde ta mig in till stranden kan jämföras med gårdagen, hur läskigt det än var.

Det föll sig så att jag under cirka 10 minuter igår verkligen trodde att jag skulle dö. Jag såg slutet av mitt liv och började tänka tankar i stil med "ja, det är alltså nu man ska behöva ta vara på var dag som om den vore den sista" och "det är nu jag kommer märka vilka som verkligen är mina sanna vänner". Inte den minsta lust att göra något av det hade jag. Jag tyckte gott att mina fejkvänner kunde få hållas ett bra tag till och mina dagar ville jag fortsätta leva på samma sätt som förut.

Den fysiska känslan var konstigt nog nästan större än den psykiska, mycket beroende på att min hjärna förmodligen inte fungerade riktigt klart utan mest försökte hitta utvägar och bortförklaringar. Min puls var högre än vad den skulle varit efter ett 800-meterslopp med gasmask och termobyxor och mina händer darrade. Jag kunde knappt andas, än mindre prata. Det kändes ungefär som att livet rann ur mig likt sanden ur ett timglas med alltför stort hål och för lite sand.

Det sjukaste är att min gråbruna geléklump i skallen till och med ville förvrida det hela till någonting positivt, något slags "det är inte så farligt, tänk vilken kärlek och omsorg du kommer att få"-mentalitet. Som i ett försök att rättfärdiga det hela och förbereda mig inför det man inte kan förbereda sig på. En slags självbevarelsedrift.

Men något vill jag framhålla som det goda i kråksången: jag kände vikten av att leva och vilken inre kraft vi har som kämpar emot döden med näbbar och klor. Efter dessa 10 minuter kände jag mig mer levande än på väldigt länge! Dessutom så sken solen.

fredag, maj 05, 2006

Söndagsbröd

Söndagen är en bra dag i de flesta avseenden. Det finns ett par undantag så som att det oftast innebär arbete av något slag nästföljande dag, att risken för bakfylla är avsevärt större än låt säga tisdagar samt att tvättmaskinerna oftast är upptagna hela dagen. Vart och ett av dessa bekymmer är värda en egen post men nu skall jag berätta för er om en annan sak jag finner otrevlig, nämligen det faktum att det aldrig finns något (nytt) bröd i affärerna på söndagar.

Det hade väl varit acceptabelt om det nu inte ligger till så att söndagen är den dagen då jag främst handlar. Jag betvivlar att det är något jag är ensam om. Att färskt bröd endast skall vara en veckodagsvara finner jag irriterande för att inte säga förbluffande. Ni lata bagare, ge oss vårt dagliga bröd, så även en söndag!

Filantrop

Ett I-landsproblem som jag ofta funderar på och har stora problem med är vad jag valt att kalla Fildelning. Det lyder som följer:

Du har en styck tallrik samt ett styck filpaket med en viss mängd fil kvar.
Nu häller du upp filen i tallriken.
När du nu har hällt upp ungefär 1/3 av det som fanns i paketet från början märker du att du står inför ett dilemma av oanade proportioner. Om du fortsätter hälla så att tallriken blir full och du blir nöjd för stunden så kommer det inte att finnas tillräckligt med fil kvar för en tallrik till vid ett senare tillfälle. Om du istället väljer att spara mer fil så att det ska finnas nog till detta senare tillfälle så kommer du att få en för liten portion nu. Våndan är total. Vad skall göras?

Jag gillar det inte.