VM:s roligaste startelva

Ok, jag vet, dagens inlägg har inget med något jag ogillar att göra. Jag sviker på sätt och viss mig själv men det kan inte hjälpas. Jag kunde helt enkelt inte motstå. Ungefär som jag inte skulle kunna motstå en parfym som doftade nyklippt gräs och tomater. Den tjej som doftar så gifter jag mig med.

Nåväl, idag har jag tagit fram VM:s "roligaste" startelva.

	Jose Porras (Costa Rica)
Jacek Bak (Polen)	Loco (Angola)	Philipp Degen (Schweiz)
	Kais Ghodhbane (Tunisien)
Kaká (Brasilien)	Gilles Yapi Yapo (Elfenbenskusten)	David Degen (Schweiz)
Love (Angola)	Robert Malm (Togo)	Razak Pimpong (Ghana)

Förbundskapten:
Leo Beenhakker (Trinidad & Tobago)

Några kommentarer:
Det kan anses lite fantasilöst att ta med två Degen i laget men det är enbart för att Bröderna Deg låter så kul.
Angolas Loco och Love bildar onekligen en lustig Helan och Halvan kopia.
Ghodhbane måste uttalas "Good bane" för att det ska bli skoj. En god baneman?
Kaka uttalas "svenskt" utan accent. Jag hade velat ha en Kaffe i startelvan för att få den komplett men man kan inte få allt.
Robert Malm får vara med bara för att han låter som en helt vanlig svensk från Säffle men spelar i Togo.
Under hela första halvlek mot Italien var jag övertygad om att Pimpong hette Ping Pong vilket förstås hade varit en höjdare men det får gå ändå.

Toalettskräck

Nu när jag ändå är inne på toalettspåret kan jag lika gärna berätta om en av mina värsta skräckkänslor - känslan av att tro sig ha glömt låsa toalettdörren på en offentlig toalett.

Det gäller dessa toaletter utan tydlig låsverifiering som tyvärr är rätt vanliga. Särskilt de där man låser genom att föra handtaget eller ibland en liten spak uppåt har en tendens att vara lite otydliga vad gäller detta.

Där sitter jag, helt blottad och utlämnad, och får plötsligt en oerhört stark känsla av att jag inte låste dörren. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg om jag verkligen gjorde det eller inte och nu bara måste jag kontrollera hur det ligger till bara för att vara helt säker på att ingen kommer instormande. Då måste jag alltså på något sätt resa mig, hasa mig fram med byxorna kring benen och känna på handtaget vilket känns mer än lovligt dumt. Tänk om någon står och väntar utanför varpå de helt plötsligt ser handtagetet tryckas ner och givetvis tror att personen (jag) är klar och är på väg ut. Så är dock inte fallet utan jag tar min tid, försäkrad om att dörren nu är låst, och glider sedan så obemärkt jag bara kan ut från toaletten med hopp om att ingen har sett det där handtaget tryckas ner någon minut tidigare.

Jag tror tvångstankarna började en dag för tre-fyra somrar sedan när en jobbarkompis överraskade mig (och sig själv) med olåst dörr. Då hade jag visserligen redan uträttat mina behov och stod framför handfatet men pinsmhetskänslan fanns där likväl.

Någon som har ett tips för hur jag blir av med denna tvångstanke?

Toalettlysen

Efter de små insticken om det ännu mindre SD och dess representanter så är det nu dags att gå vidare.

På följande sätt beträder jag toaletter:
1) Öppnar dörren.
2) Sträcker in handen och trevar efter lysknappen samtidigt som jag kliver genom dörren.
3) Hittar lysknappen och tänder ungefär i samma stund som jag stänger dörren bakom mig och låser.

Det är vid steg tre som det moderna samhället med sina lågenergilampor skrattar åt mig. Eftersom de tar cirka fem sekunder på sig att komma igång får jag stå där i bäckmörkret och känna mig dum och undra om det verkligen är en lågenergilampa eller om det helt enkelt kan vara så att den vanliga glödlampan är trasig? Ska jag öppna dörren igen och släppa in ljuset eller vänta i en-två sekunder till? Och om jag bestämmer mig för att öppna, hur ska jag hitta vredet?

Lågenergilampor kanske skonar naturen och sparar pengar men de tär på mitt psyke.

Demokrati II

SD-flickor i farten igen, följande citat ur aftonbladet är allt som behövs:
" – Om man är emot mångkultur är sverigedemokraterna det enda alternativet, säger hon.
Vi träffas på hennes och kompisen Nina Erikssons favoritrestaurang – kinakrogen Österns pärla."

Demokrati?

För att citera Johan Tornberg som när han spelade för Malmö IF uppe i Timrå får frågan vad han tycker om Timråklacken som hånat honom hela matchen.
"Det är inte mycket studiebidrag där inte"

Jag undrar jag om inte samma sak kan gälla tösen i artikeln Emma, 22: Därför är jag sverigedemokrat.

"Hemma i skivspelaren snurrar bland annat Lars Winnerbäck, Ultima Thule och Ulf Lundell."

Stackars, stackars Lars och Ulf, det kan inte kännas bra.

Förresten, är det bara jag som ser en slående likhet mellan SD-Emma och Patty & Selma från The Simpsons?

God onytta

För att på sätt och vis återknyta till mitt förra inlägg vill jag här och nu ifrågasätta varför all god mat, med ett fåtal undantag, är onyttig. Finns det en gud är han en jävel (haha) på att skämta till det. Vad skulle han möjligtvis kunna ha för motiv att göra nyttig mat äcklig och tvärtom om det inte vore för att roa sig?
Att all mat sen blir godare av att dränka den i hejdlösa mängder med fett kan inte heller ha varit ett genidrag ur folkhälsosynpunkt från mannen med skägget.

När jag ändå ifrågasätter hans val och beslut kan jag passa på att ställa ett par frågor till. Hur stort är universum? Varför kan du inte låta mig vinna en miljon? Vem mördade Olof Palme? Hur snygg tycker tjejer att jag är i allmänhet? Varför finns Miljöpartiet? Varför finns det aldrig nog med eluttag i lägenheter?

"Sallad och vatten" på restaurang

"Jag tar en sallad tack. Och en vatten"

Det är inte utan att jag får lust att tvångsmata de små liven. Tjejer, för det är oftast tjejer, som beställer en nästintill obefintlig rätt med mindre än 1 kalori har jag vansinnigt svårt för. Inte nog med att de är patetiska, de förstör även min matlust genom sitt barnsliga beteende. Hur känns det att beställa in en svulstig förrätt följt av en överdådig huvudrätt samt en kaloribomb till efterätt när flickan mittemot sitter och petar bort de feta oliverna ur sin fisförnäma sallad? Se istället till att äta rejält (som en karl om ni så vill) och träna istället. Det mår både ni och jag bättre av.

Det påminner mig om en serie jag en gång läste. En halvrund kvinna uttalar glatt orden:
- Det är inte ofta min man ger mig komplimanger men idag vid matbordet sa han "det var fan vad du äter kärring!".