Anno Salutis - MMVIÄrkebiskopen i Lunds Stift och tillika Greve av Snappehaneland, Fredrik den Store, meddelade mig för en tid sedan att han ämnade besöka de delar av Svea rike som inte får så mycket uppmärksamhet i dagens Stockholmscentrerade mediaflöde. Detta för att kontrollera att Konungens undersåtar betalar sitt tionde och håller sig till ett kristet leverne. Jag, i egenskap av Uppsalas Kansler, såg till min förvåning att jag hade en lucka i kalendern och valde då givetvis att även jag skänka en gnutta gammelsvensk glans över Åland. Till vår hjälp hade vi min ständige vapendragare Rickard, även kallad Uppsalaslättens egen Sherpa eller Fredag i folkmun.
Den karneval de upprymda Ålänningarna (
eller nysvenskar som de hellre vill kallas) hade tillägnat oss var, om inte till vår fulla belåtenhet så i alla fall klart godkänd. När vi steg i land hade den röda mattan rullats nästan ända ut till bränningarna och kyrkklockorna klämtade i takt. Plejbelns jubel visste inga gränser och den Åländske Generalkonsuln stod med öppna armar för att välkomna sina överordnade. Anledningen till att vi anlände sjövägen var att Bosse Ringholm hade bokat regeringsplanet utan att först fråga oss om lov - typiskt honom.
Efter att snabbt ha tittat inom Statens Ämbetshus (
underförstått Svenska Statens Ämbetshus) och kontrollerat att den dagliga verksamheten fungerade prickfritt och att ingen mumlade under Kungssången, var det dags att inspektera vår kungliga inackordering. Joj, vår inhyrda ledsagerska som körde bil som en halv karl, drack som en hel, spottade snus och kissade stående, tog oss med säker hand till sitt eget residens där hennes kökshjälp tillika moder hade dukat upp en middag som skulle få Nobelfesten att likna mest en halvrutten måndagsskollunch. Det vankades nämligen bränd grillkorv. Till denna utsökta gourmetmåltid inmundigades det inhemska specialiteter: Lapin Kulta, Finlandia, Koskenkorva samt en lugn och sansad mängd Olvi Tupplapukki. Den nysvenska stavningen vållade viss diskussion då vi inte kunde förstå vad som var fel med Dubbelbock.
Fika Fikasson, Dotter till den Jordbruksansvarige i länet, anlände med sina bägge kammarjungfrur Danne (
ett ytterst tveksamt smeknamn för en tjej, vilket vi givetvis inte var sena att påpeka) och Maria. Greven höll ett litet föredrag om Sveriges roll i Krimkrigets upplösning samt utlovade statliga anslag till uppförandet av ett Operahus i Jomala.
Som herrarna i sällskapet alltid gör framåt kvällningen samlades vi för att smutta på några enkla Bobbys och tala om Stormaktstiden.
Bobby on The Rocks (
served smashed not stirred)
1 del Kahlua
1 del Mintu
Ett stänk Tabasco
Is
Kahluan, Tabascon och isen representerat varsitt attribut man förknippar med Bobby - Mintun är mest där för att det smakade förjävligt utan.
Väl ute på lokal (
eller "i", eller "mellan" lokal som de Prepositionslösa nysvenskarna väljer att kalla det) så hade tydligen Bartenderna inte följt med i nyhetsflödet från fastlandet och därför inte sett att alla välrenommerade drinklistor nu mer innefattar en Bobby. Som de gode män vi är upplyste vi stackaren om detta. Angående baren kan nämnas att vi först blev förvånade över att inte se vår Svenska krona användas mer frekvent men vi lugnades när beskedet att påhittet med Euro var ett pilotprojekt från Riksdagen för att utvärdera dess eventuella införande i hela riket - från Karelen till Stavanger. Efter att ha sett de "moderna" sedlarna, som inte ens pryddes av ett Kungaporträtt (!), kände vi oss nödgade att ringa upp GP på satellitlänken och be honom avstyra hela projektet, vilket givetvis skedde senare samma kväll.
Senare på kvällen stämmer hela dansgolvet upp till sång när en vacker tolkning av Mikael Wiehes "Det här är ditt land". Låten kulimnerar när textraden "
Det här är mitt land, det här är ditt land, det här är Åland" skanderas av en upprymd folkmassa samtidigt som Generalkonsuln ger oss Mariehamns stadsnyckel samt avtäcker en staty föreställande Gustav III, allt detta som ett bevis på länets respekt och vördnad för det Gamla Sverige och den rättmätige konungen.
Då kvällen var slut var vi dito. Limousinen stod och väntade och förde oss hemåt i natten. Greven hade redan tidigare på kvällen setts lämna festen med orden "det är en dag i morgon också".
Nästa morgon vaknade vi av en smått bekymrad Greve som oroade sig för att vi låg lite efter i öl-schemat. Jag och övriga medlemmar i delegationen lugnade honom med orden att vi snart skulle vara i kapp. Solen sken nästan lika klart som över de västra länen i Sverige och en exkursion till Ålands vackraste badstrand var på tapeten. Efter diverse bollekar orkade inte vår Sherpa mer utan han kastade helt sonika in badhandduken och slocknade. Olvi Tupplapukki hade sagt sitt.
Klockan var arton noll noll och vi, de tre musketörerna, hade hela dagen framför oss. Även denna afton vankades det stort kalas. Vi begav oss till en privat mottagning hos Mia (
hon med FEM flaskor Kahlua). Det var tydligen även tillhåll för ett par eftersläntrande revolutionärer från Sveriges östraste län, Finland, som inte ville släppa in oss i huset. Vår värd, Joj, visade sig på sitt allra givmildaste humör och slängde dem endast i den djupaste fängelsehålan och tog kontroll över situationen. Stolar och pappersmuggar införskaffades och vi tänkte att vi fick ta seden dit vi kommer och njöt av det spartanska som här är vardag. Ett par av upprorsmakarna lät vi (
ja, givetvis i bojor) bevista tillställningen för att få en mer nyanserad bild av det Svenska styret på ön. De hävdade bestämt att det enda vi hade att komma med var OS-guldet i hockey. Ett skrattretande argument som snabbt förvandlades till aska när vi ifrågasatte om de östsvenska länen ens hade en spelare med i det landslag som gick till åttondelsfinal i VM så sent som för några veckor sedan? Eller om de själv tyckte att de östsvenska "artisterna" Arja Saijonmaa eller helvetesrockarna Lordi hade något att komma med jämfört med storheter som Roxette eller Basic Element. När vi sen frågade hur många stridsplans- eller fordonstillverkare de hade så insåg de givetvis att det var lönlöst att fortsättaargumentera. Även vi stillade oss för en tyst minut för Bobby innan kvällen fortsatte på stadens gator och torg.
Greven beslutade sig för att göra ett oannonserat besök i andra delen av provinsen i hopp om att få samtala med generalkonsuln. Han tilldelades en vägvisare och hamnade slutligen på ett okristligt gille. Här dracks det i rikliga mängder men Greven insåg ganska strax att ingen av någon av deltagarna tillhörde det styrande skicket och lämnade de odöpta till sitt. Färden fortsatte mot centrala Mariehamn för en sammanstrålning med den övriga delegationen. Guiden byttes ut mot två kollegor med en ganska kraftig attityd som dock skickligt kunde lotsa fram Greven i säkerhet inne på Alvas.
Det hela fortgick i dur ända tills ett par Åländska proletärer bestämde sig för att iscensätta ett attentat mot vad de kallade "Svenska översittare" varpå de helt sonika riktade en spark mot undertecknads stortånagel som lossnade från sitt fäste. Det blodbad som nu utspelade sig får Stockholms motsvarighet att likna mest en parentes i blodbadshistorien. Tyvärr hade gärningsmännen försvunnit innan Greven, upprorstyglaren från Snapphaneland, kommit till platsen. Stark i själen som jag är valde jag att svälja smärtan och fotsätta dansa natten lång vilket tydligt syns idag.
Greven samtalade med chefen för fiskeriministeriet: Lucke Luckesson som framförde sina bekymmer över fiskekvoten. Greven lovade se över saken och fundera på det över en pizzabaguette tillsammans med den ursprungliga vägvisaren som blivit orolig över delegationens beskaffenhet.
Vapendragaren Rickard (
Fredag) kunde tydligt ses fatta tycke för Fika Fikassons ena kammarjungfru som dök upp även på lördagen. Resultatet var som väntat nedslående och Fredag klagade dagen efter på en "sjukdomsklassad ångest" över att återigen ha trampat i klaveret när det kommer till det täcka könet. Fika själv hade kor som skulle mjölkas, stior som skulle skuras och lock som skulle läggas på brunnar varpå hennes närvaro omöjliggjordes.
På söndagskvällen var ett möte på Stockholms slott inplanerat varpå delegationen fick förbereda sig tidigt på en hemresa. Bondefolket klängde på oss likt druvorna på en klase och Generalkonsuln slet sitt hår i vetskapen om att han nu skulle få ta hand om länets bestyr helt ensam. Mången var de frågor som fått ett klokt svar under vår tid på Åland. Dimman låt tät över Svenska havet, mistluren gick varm och fartygschefen uttryckte sin oro inför Greven. Dennes tid på Marinministeriet hade dock lärt honom ett och annat och efter ett löfte om lotshjälp så styrde sällskapet kosan mot den kungliga hufvudstaden. Med en kirurgs precision lirkade vi förbi kobbar, skär samt ett och annat ryskt piratskepp som låg och lurade i vassen.
Väl framme på slottet inspekterades maktens korridorer och högvakten. Allt verkade vara i den klanderfria ordning vi är vana vid i gamla Sverige. Efter att vänligt men bestämt avfärdat en inbjudan från Kladde, innehavaren av "Kladdes Kebab" på Drottninggatan var det dags för delegationen att färdas hemåt till landets olika län. Händer trycktes, tårar föll och dyra löften om återseende lovades.
